Den 25 december 2009

Nu är julen här och julkalendern stängs. Systerbloggarna Tillbakalutat och Tingestar finns dock kvar. Kanske inte lika frekventa och förnumstiga, men de finns där!

Tack för de hälsningar jag fått från en del av er läsare. Det har varit väldigt roligt att höra från er, kända och okända!

God fortsättning, allihopa!

/Maia

Den 24 december 2009

SANN

Åter har vi kommit till sista luckan i kalendern. Den som är lite större än de andra, och som vi försiktigt och lite med saknad öppnar på julaftonens morgon. Det känns lite vemodigt att veta att spänningen är över för den här gången. Väntan är över.

Samtidigt är det hoppfullt. Vi kanske inte behöver så mycket tröst i vinternatten nu. Vi går mot ljuset.


Han som föddes i Betlehem hade många namn. Emanuel, Gud med oss. Underbar i råd. Väldig Gud. Fridsfurste.

Men Hans namn var också sanningen. Och om vi bara ska ha en enda julönskan så ska det nog vara den att vi ska få vara sanna. Sanna mot oss själva, mot varandra.

Och till sist, vill jag bara säga: God jul, Mathilda, du som vakar in den nya dagen, god jul, Catharina och Åsa och Marika, god jul, Margareta, och god jul till dig Magnus! God jul alla ni andra mina vänner, okända och nykända, och god jul älskade familj.

/Maia

Den 23 december 2009

LILLEJULAFTON

Egentligen är julafton bara kvällen före det stora undret. En veille som det heter på franska. Men av någon orsak har det blivit så att det är aftnarna, kvällen före den egentliga begivenheten, som är det viktiga för oss här i Sverige. Inte bara julafton, utan påskafton, pingstafton, midsommarafton. Kanske för att det var då man kunde festa till det för att sedan sova ut i lugn och ro morgonen efter.

Och idag är det veille de veille de noël, lillejulafton.

När jag var liten var lillejulafton väldigt speciell. Det var en dag fylld av stök och pyssel. Hos oss var det aldrig några julgardiner eller något pynt före den 24e. Granen kläddes sent på kvällen och min pappa lackade gärna ett eller annat golv medan min bror och jag försökte somna denna långa, långa natt.

Ett år fick vi faktiskt enbart sätta fötterna på trasmattorna när vi gick omkring i huset på julafton, för golven hade inte torkat. Och när vi senare med viss svårighet flyttade på mattorna var det luddiga vägar i lacken där de legat.


Hos oss har granen traditionellt blivit klädd efter det att barnen gått till sängs. Jag ville att de små – precis som jag gjort – skulle vakna på julaftons morgon och så skulle huset gått igenom en metamorfos. Blivit ett stilla julhem som ett julunder. Städat och doftande av apelsiner och pepparkakor och skinka.

God lillejulafton idag.

/Maia

Den 22 december 2009

BACKA

Och så en dag när jag vaknar är världen vit.

Tystnaden. Mjukheten. Stillheten som snön ger oss här på landet. Ljuset. På årets mörkaste dag blir världen ljus. Äntligen knarrar det under mina skor.

När jag var liten hade jag en kälke, en röd, riktig kälke av trä. Och vi hade en backe som gick ända ner till smedjan, och där byggde vi gupp, min bror och jag. Allt för att hålla spänningen på topp. Guppen var jättestora och farten hisnande. Det var förstås han som hittade på allting. Jag hjälpte bara till att bygga, och att åka.


Ska vi ta fram pulkorna? Jag såg i affären att det fanns stora, stora pulkor som två vuxna får plats på.

Du skall aldrig röra dig fortare, herr direktör,
än att barnet inom dig kan hinna med,
annars griper dig stressen.
Barnet inom dig har kortare ben
men högre intressen.
Det vill tulta ifatt dig och lära dig leva innan du dör.
/Alf Henriksson

/Maia

Den 21 december 2009

DELARNA OCH HELHETEN

Det är bara att inse att det vi håller på med här är att sammanfoga delar till en helhet. Det är kanske inte så konstigt att man talar om livspussel. Alla dessa bitar som passas samman och formar en bild av våra liv. Tillfällig och ytterst dynamisk, eftersom bitarna alltid byts ut och förändras, men ändå en bild.

Om vi blir riktigt stressade är det bara fragmenten vi kan se. Minuterna, sekunderna, detaljerna, sömmarna, sandkornen. Och helheten förblir dold bakom de i mikroskop uppblåsta jättedetaljerna som vi envist fokuserar på.

Det finns en berättelse som handlar om en man som fick syn på några stenhuggare och frågade dem var det egentligen var som de höll på med. Den förste svarade medan han fortsatte sitt arbete: "Vi hugger sten!" Den andre mannen ropade över sin axel: "Vi hugger stenarna så att de blir fyrkantiga och passar ihop alldeles perfekt, när man lägger dem tillsammans."

Men den tredje stenhuggaren vände sig om mot mannen som frågade, slog ut med handen och svarade lugnt med ett stort leende: "Vi håller på och bygger en katedral."

Saken är den att det är en katedral vi bygger på. Även om det känns som om vi bara hugger i sten.

/Maia

Den 20 december 2009

SAMLAD

På bordet som min farmors pappa snidade på artonhundratalet står just nu en liten samling saker. En lampa med turkosgrön skärm av glas. En blå keramikskål med utbrända tändstickor. En annan skål, en brun, med värmeljus att fylla på med så snart ett brunnit ut. Där ligger en skiftnyckel som vi ska skruva ihop divanen med så snart jag strukit det nytvättade överdraget. Där står en underbar amaryllis som jag helt oförtjänt fått av en kollega som verkligen vet hur blommor ska vara för att slå ut i rätt tid.

En samling sköna saker.


Varje kväll samlar jag mig för att skriva här. Lite känns det som det där bordet. Några vackra saker. Några praktiska. Något jag fått, och så ett verktyg, så att vi som läser kan skruva ihop något om vi behöver.

/Maia

PS. Idag är också familjen en aning mer samlad här i Göteborg; en av döttrarna har kommit hem från förskingringen. Men långt borta är familjens absoluta samlare. Hon som liten står på fotografiet med händerna fulla av viktiga skatter som hon funnit och planerar att spara. Jag skriver min kärlek här och vet att hon läser, gullhönan.

Den 19 december 2009

IBLAND

Grunden för en god chokladtryffel är 100 gram fin mörk choklad per 50 gram grädde/smör. Du kan alltså till exempel ta 300 gram choklad, 1 dl grädde och 50 gram smör. Med bara grädde blir det en lite lösare tryffel.

Eller också kan du spetsa till det med att ersätta grädde/smör med samma mängd Mascarpone, som är gjord av grädde, men innehåller mycket mindre vatten och alltså har konsistens som en riktigt krämig och seg philadelphiaost.

Med grädde och smör gör du så att du smälter smöret, häller i grädden och kokar upp. Sedan tar du kastrullen av spisen, lägger ned chokladen i bitar och låter den smälta under omrörning. Med Mascarpone smälter du istället chokladen först, i vattenbad, och rör sedan ner osten i den smälta chokladen.

Och så är det kryddningen då.


Det finns många varianter. Arla föreslår rivet skal av apelsin och hackad färsk rosmarin i smeten eller lite flingsalt ovanpå den färdiga tryffeln. Tasteline föreslår finhackad chilli och saffran. En riktig fransk chokladtryffel står sig förstås bra utan smaksättning, eller med lite konjak eller likör i smeten.

Du låter smeten kallna och rullar den till ojämna bollar, medan du antagligen desperat försöker att inte slicka av dina kladdiga fingrar. Rullar i kakaopulver eller hackad pistagenöt eller rostade skalade sesamfrön. Eller också låter du den stelna i en rak form och skär ut rektangulära bitar.

Men bara ibland. Eller hur?

/Maia

Den 18 december 2009

STRECK

Ibland måste vi släppa taget och helt enkelt låta bli. Det går inte att göra allt. Det är inte nödvändigt, inte ens önskvärt att göra allt vi vill eller har föresatt oss. Eller se till att allt blir som vi tänkt. Och vi har – tro det eller ej – inte heller ansvar för vad andra förväntar sig av oss.

Ibland måste vi dra ett streck och säga: "Hit men inte längre." Och samtidigt riskera att förlora något. Missa ett tillfälle. En möjlighet.


Det intressanta är att när vi låter bli, så lämnar vi utrymme för ett helt annat scenario. Det ligger i själva uttrycket. Låta bli.

Vi liksom väljer att tillåta sakernas tillstånd att bli totalt annorlunda än vi tänkt ut. Och i någon mån tillåter vi oss också en förtröstan att någonstans, längre fram finns en dörr öppen mot helt andra utsikter.

/Maia

Den 17 december 2009

RIMFROST

Det finns verkligen inga diamanter i världen som kan svara mot skönheten i frostblommor på glas. Dessa otroliga intrikata mönster. Dessa glittrande små streck i sina geometriska vindlingar. Och allt vi försöker skapa i konst och utsmyckningar visar sig bara som spegelbilder av det sköna i naturen. Den äkta varan.


Rimfrost är, precis som de mönster som havet gör i sanden, så timlig i sin skönhet. Det är som om det allra vackraste är det som försvinner. Solnedgången som är just nu. Och nu. Och nu. Och sedan inte mer. Rimfrosten som till sist möter solen, sandmönstret som spolas av nattens dyningar.

Det är så lugnande med denna timlighet. Man behöver inte äga den. Bara ta emot, och sedan lämna.

/Maia

Den 16 december 2009

VITT

När vi vaknar är världen vit. Ett snötäcke ligger över gräsmattan och över brädorna på altanen. Vi sopar av bilen och kastar några snöbollar. Allt är ljust, ljust, trots att klockan bara är halv åtta på morgonen.

Nere i samhället är det fuktigt och snön håller redan på att smälta. Inne i Göteborg är det varmare och ingen snö lägger sig på gatorna.

Men när vi kommer hem ligger snön fortfarande kvar. Vi bor lite högre upp på berget, och det är det som gör hela skillnaden. Nån grad lägre temperatur, och så får vi behålla snön. Det är så njutbart med ljuset och doften av snö.


Det där med att komma lite högre upp. Det finns andra fördelar med det. Ofta är utsikten bättre. Vi ser längre och kanske så förstår vi sammanhangen bättre, när vi ser dem lite grand från ovan.

Ibland räcker det faktiskt med att sträcka lite på ryggen för att komma högre upp och få lite bättre utsikt. Inte minst mentalt.

/Maia

PS. Glöm inte att posta julkorten idag.

Den 15 december 2009

OMTANKE

Vi har blivit anförtrodda en helt otrolig värld. En blå planet med mäktiga hav, en grön planet med saftiga blad och växter, en planet som är så otroligt in i minsta detalj perfekt för att föda och klä oss.

Och vi vet, alla vet vi, att vi måste ägna den här jorden en smula omtanke. Vi måste tänka om och inse vilken förmån det är att få bo här, leva och andas.


Jag tillhör den politiskt inkorrekta skara som inte är helt övertygad av det som klimatalarmisterna säger. Jag är inte fullkomligt säker på att det som beslutas i Köpenhamn ens i den bästa av tänkta världar kan påverka vårt klimat.

Men det spelar faktiskt mindre roll, för oavsett vad som är orsak och verkan i det här fallet, så är vi helt enkelt placerade här på jorden med hjärnor och med hjärtan. Vi kan och vi ska ta hand om den här jorden som blivit anförtrodd oss. Och där gör vi egentligen inte ett så särskilt bra jobb idag.

Och därför är jag lite glad för klimatalarmismen, trots allt. För den sätter fokus på en viktig fråga. Omtanken om vår värld. Varje sak vi gör för att ta hand om jorden bättre är som en droppe med rent, kallt, friskt vatten. Och det är dropparna som bildar havet.

/Maia

PS. Hoppas potentaterna i Köpenhamn också tänker på att det är dropparna som gör havet. De har ju ganska stora hinkar som de kan ösa med. Idag har de tre dagar till på sig att fundera.

Den 14 december 2009

KONTAKT

Idag är det högtidsdag. För elva år sedan, i den mörka vinternatten, fick min man och jag en dotter. Ytterligare ett underbart och märkvärdigt litet barn. Hemma fanns fyra lika fantastiska storasyskon som bara väntade. Stora, stolta syskon.


Och idag vill jag bara säga att jag är så tacksam. Tacksam för förtroendet.

Tacksam för att de faktiskt längtar hem, såhär till jul, de där stora som i olika omgångar och olika grad sprider ut sig över land och värld. Tacksam för att de är varandras vänner, och våra. Tacksam för att de snällt står och skyfflar korv åt lillasysters vänner i nattens kyla. Tacksam för att de visar sig på iChat eller på Skype, bara ett knappklick bort, när man saknar dem som mest.

Tacksam för att vi har kontakt. Det är inte så helt självklart har jag förstått. Så jag är tacksam.

/Maia

Den 13 december 2009

ÖPPNA

Om dörren är stängd hjälper det inte alltid att banka pannan blodig mot den. Att sparka och slå.


Ibland räcker det helt enkelt med att öppna.


Glad tredje advent.

Bereden väg. Helt enkelt.

/Maia

Den 12 december 2009

TAR IGEN MIG

Ibland får jag frågan om hur jag hinner med att sticka, eller virka, eller skriva i den här bloggen varje dag i december. Ofta brukar jag svara att det handlar om prioritering. Jag städar inte säger jag, och skrattar.

Och vi skrattar tillsammans och utbyter blickar. För så tokigt kan det ju inte vara.

Föga anar frågaren att det faktiskt är sant. Det ni.


Men det finns en annan orsak än prioritering till att jag tar mig tid till detta. Jag tar nämligen igen mig när jag virkar eller stickar. Tar igen mig.

Det är ett otroligt bra uttryck. För ibland är det ju faktiskt som om all ork med handakraft blivit tagen ifrån en. Som bortblåst är den. Och att då få lägga maska till maska, ord till ord, samla dem i en vacker hög och veta att något blivit gjort, nästan automatiskt, det är en källa till styrka och återhämtning. Hjärnan vilar medan jag tar tillbaka mig själv. Jag tar igen mig.

Vi ska inte glömma det franska talesättet: Reculer pour mieux sauter. Det betyder ungefär att man måste ta sats för att kunna hoppa långt.

Vi gör det idag. Vi tar igen oss ett tag.

/Maia

Den 11 december 2009

PERSPEKTIV

Ju äldre jag blir, desto mer tid känns det som jag har. Paradoxalt nog. Det är som att man inte riktigt förstår vad tid är förrän man fått lite perspektiv. Förrän man lärt sig att vägen, den vi går på, kröker en bit bort, och vi kan inte riktigt se vad som ligger bakom kröken.

Samtidigt som tiden flyr och inte kommer tillbaka, så vet jag att en sak är säker: I morgon kommer inte att vara som idag.


En av min pappas käpphästar har alltid varit den självpåhittade sentensen Att förbereda framtiden är att förbereda förändring. I hans arbete som konsult var förändringsbenägenhet en styrka som det var bra att ha

Det kan låta lite rått. Lite kallt. Men så är det egentligen inte. För det är om vi stelnat i våra gamla vanor och inte är villiga att gå vidare som vi kommer att frysa. Kanske till och med frysa ihjäl. Sanningen är nämligen att morgondagen är en ny dag. Med nya möjligheter. En tabula rasa, en tom tavla. Låt oss greppa pennan.

Och unna oss lite perspektiv.

/Maia

Den 10 december 2009

TILLBRINGARE

En av tre ser inte fram emot julfirandet, står det i Metro. Och det är de unga som är mest stressade.

Det handlar om att det är så jobbigt med alla julklappar som ska köpas. Det blir dyrt. Det är svårt att uppfylla alla förväntningar. Tänkta och verkliga. Vad kostar det? Vad är det värt? Har du nu riktigt tagit spenderbyxorna på?


Men handlar det verkligen om tillgång och efterfrågan? Att det vi mest av allt strävar efter är något som det finns väldigt lite av. Sällsynt och dyrbart. Kostar det så smakar det?

Nej, det som verkligen är något värt får vi fritt och för intet. För det är ju det där paradoxala med kärlek, att ju mer vi ger, desto mer har vi. Och det viktigaste för alla på julafton är då inte att vi spenderar. Utan att vi tillbringar.

Jag har nämligen, som några av er vet, svårt för direktöversättningen att spendera tid med varann. Med det ordet får vi genast intrycket att det blir lite dyrt att bara vara, att sitta ner tillsammans och bara vara. Tillbringa tid ihop.

Ordet tillbringa å andra sidan har ett helt annat värde. Vi bär fram något, vi bringar något till varandra. Som en tillbringare. Jag skulle inte ha något emot att vara en tillbringare i jul.

/Maia

Den 9 december 2009

KORT

I mitt kök sitter två elvaåringar och glittrar kort. Det går åt klistermärken och bokstavspaljetter och det skrivs personliga hälsningar så att det står härliga till. Initierade kommentarer utbytes om användbarheten hos olika material och gamla kända julsånger ackompanjerar det hela, av flickorna omvandlade till oigenkänlighet.

Hmmm... Det får bli lite såhär... är en kommentar som verkar gälla för både korten och för sången. Och resultatet är helt bedårande.


I innerfacket i min väska ligger det julkortsfrimärken. Jag köpte dem på ICA i kassan tillsammans med några paket saffran. För även om det blir färre och färre som skickar en verklig icke-virtuell julhälsning idag, så kan jag fortfarande helt enkelt inte låta bli. Jag vet att några av julkorten som sänds iväg kommer att öppnas och läggas tillsammans med några andra i en liten fin hög på ett bord. Och uppskattas, tummas och lysa upp under julen.

/Maia

PS. Idag är julfrimärkesköpardagen. Passa på och köp en bunt julkort också. Och skriv dem i kväll, så är det gjort.

Den 8 december 2009

LANDNINGSBANA

En kär vän till mig beskrev för några dagar sedan hur hon hade sovit så fantastiskt gott, och hur hon kände sig så lugn mitt i en period av hysteriskt arbetande och många frister att nå.

I stormens öga, skrev jag till henne, du är i stormens öga, där det är alldeles stilla. Det är viktigt att det finns en sådan plats när uppgifterna är många och tiden knapp. En plats där vi kan sätta ner vår väska en stund på vandringen.

Och förutom det behöver vi en landningsbana. Någonstans att ta mark, när hetsen är över. Någonstans där ljus lyser på båda sidor, så att man kan landa också i mörker.


Stormens öga behöver inte vara något stort eller tjusigt. Det kan vara att du skapar stillhet i det lilla ljuset du tänder i det mörka köket på morgonen innan någon annan vaknat. Det kan vara stunden med stickningen eller boken varje kväll.

Landningsbanan är den äkta pausen. Den goda vilan. Den där vi sannerligen återhämtar oss.

Låt oss finna oss våra pauser idag. Och se fram emot att landa.

/Maia

Den 7 december 2009

GLASÄNGLAR

Det allra första året då M och jag hade julgran köpte vi tre glasänglar. Jag minns inte var, men sedan dess har de varje lillejulafton packats fram ur sitt silkepapper, hushållspapper, ibland dasspapper och nu silkespapper igen, och så har vi försiktigt hängt dem längst upp, på var sin av de långa grenarna överst i granen.

De är sköra, glasänglarna. De har små tunna delar som sticker ut och jag är fascinerad över hur de klarat sig under alla dessa år. Trots sin sirlighet och genomlysta skönhet så återuppstår de varje jul, just när vi behöver dem.


Finns änglar? Den frågan kanske vi ger olika svar på. Beroende på vad vi talar om. Beroende på vad vi tror. Men det som vi alla kan vara överens om är att det faktiskt finns människor i vår omgivning som är våra levande änglar i människohamn. Det är de där personerna som alltid kommer till vår räddning. De som finns där hela tiden, även om de inte alltid syns. Dem vi går till när det gäller.

- - -

Men vi ska komma ihåg, att också de änglarna är av glas. Med tunna, fina detaljer som lätt kan brytas av. Alltför ofta tror vi att änglar i människohamn är inkarnationer av Stålmannen. De klarar sig alltid, tänker vi. Och så är de istället sköra mitt i sin stora styrka. Glasänglar av kött och blod.

/Maia

PS. Tala med någon av dina änglar idag. Tala. Slå en signal. Gå till dem. Hör av dig. Ge uppmuntran till dem som lyfter och bär dig.

Den 6 december 2009

LISTIG

En sak som gör mig alldeles, alldeles lugn när jag har mycket att göra är listor. Enkla, rejäla listor med stora rutor framför varje sak jag ska göra. Då glöms inget av och jag ser att jag faktiskt gjort något under dagen som gått.

Tillåt mig att föreslå att detta blir Stora Listans Dag. Ta en stund till planering om du inte redan gjort det. Gör en lista på vad som ska göras innan jul och planera in sakerna på olika dagar.


Och en sak till. En viktig sak. Bestäm vad det är som är det viktigaste. Det finns ju en hel del saker på den där listan som inte är nödvändigt, eller hur? Prioritera och delegera är väldigt bra ord i december.

Idag är det andra advent.

/Maia


PS. Jag har en vän som är nästan som jag. Hon var den som lärde mig att färgkoordinera mina pärmar. En färg för forskningen. En färg för undervisningen. En för studierna. Och bokhyllan blev alldeles lugn att titta på. Idag har varken hon eller jag så särskilt många pärmar, för vi har varandra oberoende organiserat allt i mappar i våra datorer istället. Väldigt listigt.

Den 5 december 2009

HOPP

Det sägs att vi lever på hoppet, och det stämmer säkert. Finns det liv finns det hopp, och finns det hopp finns det liv. Och inget är mer förlamande än när hopplösheten ibland får gripa tag i oss.

Vi är på något sätt från födseln programmerade att hoppas, gjorda för att tänka oss att goda saker kommer att hända. Och till och med mitt i hopplösheten kan vi plötsligt få syn på den där tunna strimman av ljus, genom en dörr som stilla öppnats lite på glänt. Mitt i vintern står där ett äppleträd med röda frukter på sina kala grenar.


Det är nog på grund av hoppet som jag är så förtjust i Pollyanna . Vad som än hände henne var hon så barnsligt, envist säker på att det ändå trots allt fanns något gott i beredskap för henne.

Om kaos är granne med Gud, så tror jag hoppet bor väldigt nära friden. Så som de fått hänga tillsammans i vårt köksfönster i år.

Gott hopp, mina vänner! Gott hopp!

/Maia

Den 4 december 2009

SOUL CAKE

Jag kan inte neka till det. Jag är förtjust i julklappar. Kanske allra mest i paketen, de vackra, vackra paketen som ligger under granen och lovar så mycket. Egentligen är jag inte riktigt lika intresserad av om de håller sina sköna löften. Bara detta att de finns där i en hög är så trevligt.

Snart, snart ska vi börja fundera på julklapparna på allvar. Göra lista. Kanske till och med börja köpa. Samla en hög. Smussla och planera med de andra sammansvurna över saffransbullar och pepparkakor.

En skiva som går rundgång på min dator är Stings If On A Winter's Night. En av sångerna är alldeles toksprättig och heter Soul Cake. Om du inte har Spotify kan du lyssna på den här.


Dessa själakakor bakades till Allhelgona och så gick traktens barn runt och sjöng för en kaka, och som tack var det meningen att de skulle be för avlidna släktingar, som därmed skulle skonas från skärselden [Wikipedia]. Jag tror i och för sig inte att det var av sitt hjärtas godhet som barnen gick runt. Snarare var det för att de gärna ville ha en kaka. De kanske inte hade någon hemma.

Jag blev så glad när jag hörde lokalnyheterna i morse. Här i mitt i centrala Göteborg, i entrén till Hotell Gothia kan man nämligen lämna en julklapp till barn som kanske inte ens kan fira jul i sitt eget hem. Ibland för att de och deras mammor är för rädda för att vara hemma. Ibland för att de inte har något hem.

Så enkelt. En själakaka. Eller två, eller tre. I vackert inslaget paket. Vad säger ni? En ny jultradition?

/Maia

PS. Insamlingen pågår till den 14 december.

Den 3 december 2009

HINNA

På Näckrosdammen har det bildats en tunn, tunn hinna av is. Efter bara någon natts frost bär den inte något annat än en liten och lätt fågel, eller kanske en skogsmus om den springer väldigt, väldigt snabbt.

Hinna. Visst är det märkligt och nästan vackert att substantivet hinna och verbet hinna är homonymer. Denna tunna hinna av is ligger ju mentalt så otroligt nära den där stressen. Den som vi låter oss fångas av bara för att vi ska hinna mer och mer och mer och mer och mer.


Jag läste en bok i vardagspsykologi när jag var i tonåren. I den stod det bland annat Man måste kunna säga nej för att kunna säga ja. Det har etsat sig fast genom åren. Det är så enkelt. Och så svårt. Så självklart att vi glömmer bort det ibland.

Jag är en person som gärna säger ja. Visst. Det är klart. Jajamen. Lita på mig. Det fixar jag. Jag säger till och med ja så ofta att det ibland inte ens har hunnit ställas någon fråga. Jag svarar ja på de förväntningar som jag tror att människor i min omgivning har på mig.

- - -

Tänk om vår julgåva till oss själva kunde vara ordet nej. Så enkelt. Nej, jag hinner tyvärr inte det. Att vi helt enkelt talar sanning och inte lever våra liv som om de varade för alltid och som om vi skulle kunna hinna allt.

/Maia

PS. Jag är säker på var den där psykologiboken fick sin vishet från. Bergspredikan. "Så ska ert tala vara, att ja är ja, och nej är nej, vad därutöver är, är av ondo." Solklart, egentligen. Ditt ja ska vara ett ja. Ditt nej ska vara ett nej. Gör du inte så, så är du körd.

Den 2 december 2009

INSLAGEN I VÄVEN.

Jag läste en gång en artikel om en konstnär som arbetade med luddet från torktumlaren. Det som nöts av våra tumlande kläder och samlas i lager på filtret. Detta tog den här konstnären och ställde ut det i genomskinliga plaströr. I dem kunde man liksom se årstidernas växlingar i färgerna på luddet.

Lite som en trasmatta.


Och det är ju ändå inslagen i väven som är själva livet. Årstiderna som växlar, vinterjackan som plockas fram till sist och dagsljuset som kommer och går, som ett årets långa andetag, in och ut.

Och grått är en vacker färg, som ger en lugn och samlad bakgrund till det röda, varma.

/Maia

Den 1 december 2009

Nu är det dags att inleda en helt ny julmånad.

Den första advent har redan kommit och gått. I vårt hus finns det ett enda fönster som andas advent och en slags förebådande av en juletid. Resten av huset är en slags uppbrottsplats. Ett dynamiskt kaos att leva i.

Jag har funderat ganska mycket över vad det är jag längtar efter med julen. Och det som ligger närmast är stillhet. Stillhet, möte och vila. Stillheten är det som gör mig aktiv. Mötena ger mig visshet. Vilan ger mig styrka.


Men advent är ju inte väntan, den otåliga, ändlösa. Advent är själva mötet, ankomsten. Här och nu. Allt det jag längtar med julen vill jag njuta dag denna december.

/Maia

PS. Välkommen hit! Och välkommen tillbaks! Vi ses i morgon?