Och så en dag när jag vaknar är världen vit.
Tystnaden. Mjukheten. Stillheten som snön ger oss här på landet. Ljuset. På årets mörkaste dag blir världen ljus. Äntligen knarrar det under mina skor.
När jag var liten hade jag en kälke, en röd, riktig kälke av trä. Och vi hade en backe som gick ända ner till smedjan, och där byggde vi gupp, min bror och jag. Allt för att hålla spänningen på topp. Guppen var jättestora och farten hisnande. Det var förstås han som hittade på allting. Jag hjälpte bara till att bygga, och att åka.
Ska vi ta fram pulkorna? Jag såg i affären att det fanns stora, stora pulkor som två vuxna får plats på.
Du skall aldrig röra dig fortare, herr direktör,
än att barnet inom dig kan hinna med,
annars griper dig stressen.
Barnet inom dig har kortare ben
men högre intressen.
Det vill tulta ifatt dig och lära dig leva innan du dör.
/Alf Henriksson
/Maia
2 kommentarer:
Har inte varit inne här varje dag, men nöjet blir inte mindre när man får läsa flera dagar på en gång! Du är väldigt bra på att formulera dig så det låter väldigt vist (vilket väl tyder på att det ÄR vist också!) och inspirerande!
GOD JUL!
Älskar din julkalender, Maia! Jag avstår pulkan i dag, till förmån för skidorna. Fälten utanför vårt bostadsområde är vita, fluffiga och oemotståndliga.
Kram till dig, så här dan före dan före dopparedan.
Skicka en kommentar