Det är bara att inse att det vi håller på med här är att sammanfoga delar till en helhet. Det är kanske inte så konstigt att man talar om livspussel. Alla dessa bitar som passas samman och formar en bild av våra liv. Tillfällig och ytterst dynamisk, eftersom bitarna alltid byts ut och förändras, men ändå en bild.
Om vi blir riktigt stressade är det bara fragmenten vi kan se. Minuterna, sekunderna, detaljerna, sömmarna, sandkornen. Och helheten förblir dold bakom de i mikroskop uppblåsta jättedetaljerna som vi envist fokuserar på.
Det finns en berättelse som handlar om en man som fick syn på några stenhuggare och frågade dem var det egentligen var som de höll på med. Den förste svarade medan han fortsatte sitt arbete: "Vi hugger sten!" Den andre mannen ropade över sin axel: "Vi hugger stenarna så att de blir fyrkantiga och passar ihop alldeles perfekt, när man lägger dem tillsammans."
Men den tredje stenhuggaren vände sig om mot mannen som frågade, slog ut med handen och svarade lugnt med ett stort leende: "Vi håller på och bygger en katedral."
Saken är den att det är en katedral vi bygger på. Även om det känns som om vi bara hugger i sten.
/Maia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar