Det allra första året då M och jag hade julgran köpte vi tre glasänglar. Jag minns inte var, men sedan dess har de varje lillejulafton packats fram ur sitt silkepapper, hushållspapper, ibland dasspapper och nu silkespapper igen, och så har vi försiktigt hängt dem längst upp, på var sin av de långa grenarna överst i granen.
De är sköra, glasänglarna. De har små tunna delar som sticker ut och jag är fascinerad över hur de klarat sig under alla dessa år. Trots sin sirlighet och genomlysta skönhet så återuppstår de varje jul, just när vi behöver dem.
Finns änglar? Den frågan kanske vi ger olika svar på. Beroende på vad vi talar om. Beroende på vad vi tror. Men det som vi alla kan vara överens om är att det faktiskt finns människor i vår omgivning som är våra levande änglar i människohamn. Det är de där personerna som alltid kommer till vår räddning. De som finns där hela tiden, även om de inte alltid syns. Dem vi går till när det gäller.
- - -
Men vi ska komma ihåg, att också de änglarna är av glas. Med tunna, fina detaljer som lätt kan brytas av. Alltför ofta tror vi att änglar i människohamn är inkarnationer av Stålmannen. De klarar sig alltid, tänker vi. Och så är de istället sköra mitt i sin stora styrka. Glasänglar av kött och blod.
/Maia
PS. Tala med någon av dina änglar idag. Tala. Slå en signal. Gå till dem. Hör av dig. Ge uppmuntran till dem som lyfter och bär dig.
1 kommentar:
Kloke ord Maia :)
Skicka en kommentar