Det sägs att vi lever på hoppet, och det stämmer säkert. Finns det liv finns det hopp, och finns det hopp finns det liv. Och inget är mer förlamande än när hopplösheten ibland får gripa tag i oss.
Vi är på något sätt från födseln programmerade att hoppas, gjorda för att tänka oss att goda saker kommer att hända. Och till och med mitt i hopplösheten kan vi plötsligt få syn på den där tunna strimman av ljus, genom en dörr som stilla öppnats lite på glänt. Mitt i vintern står där ett äppleträd med röda frukter på sina kala grenar.
Det är nog på grund av hoppet som jag är så förtjust i Pollyanna . Vad som än hände henne var hon så barnsligt, envist säker på att det ändå trots allt fanns något gott i beredskap för henne.
Om kaos är granne med Gud, så tror jag hoppet bor väldigt nära friden. Så som de fått hänga tillsammans i vårt köksfönster i år.
Gott hopp, mina vänner! Gott hopp!
/Maia
1 kommentar:
Tack för den här texten. Den hittade hem...
Din adventskalender är den bästa nånsin. *kram*
Skicka en kommentar