På Näckrosdammen har det bildats en tunn, tunn hinna av is. Efter bara någon natts frost bär den inte något annat än en liten och lätt fågel, eller kanske en skogsmus om den springer väldigt, väldigt snabbt.
Hinna. Visst är det märkligt och nästan vackert att substantivet hinna och verbet hinna är homonymer. Denna tunna hinna av is ligger ju mentalt så otroligt nära den där stressen. Den som vi låter oss fångas av bara för att vi ska hinna mer och mer och mer och mer och mer.
Jag läste en bok i vardagspsykologi när jag var i tonåren. I den stod det bland annat Man måste kunna säga nej för att kunna säga ja. Det har etsat sig fast genom åren. Det är så enkelt. Och så svårt. Så självklart att vi glömmer bort det ibland.
Jag är en person som gärna säger ja. Visst. Det är klart. Jajamen. Lita på mig. Det fixar jag. Jag säger till och med ja så ofta att det ibland inte ens har hunnit ställas någon fråga. Jag svarar ja på de förväntningar som jag tror att människor i min omgivning har på mig.
- - -
Tänk om vår julgåva till oss själva kunde vara ordet nej. Så enkelt. Nej, jag hinner tyvärr inte det. Att vi helt enkelt talar sanning och inte lever våra liv som om de varade för alltid och som om vi skulle kunna hinna allt.
/Maia
PS. Jag är säker på var den där psykologiboken fick sin vishet från. Bergspredikan. "Så ska ert tala vara, att ja är ja, och nej är nej, vad därutöver är, är av ondo." Solklart, egentligen. Ditt ja ska vara ett ja. Ditt nej ska vara ett nej. Gör du inte så, så är du körd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar