En av tre ser inte fram emot julfirandet, står det i Metro. Och det är de unga som är mest stressade.
Det handlar om att det är så jobbigt med alla julklappar som ska köpas. Det blir dyrt. Det är svårt att uppfylla alla förväntningar. Tänkta och verkliga. Vad kostar det? Vad är det värt? Har du nu riktigt tagit spenderbyxorna på?
Men handlar det verkligen om tillgång och efterfrågan? Att det vi mest av allt strävar efter är något som det finns väldigt lite av. Sällsynt och dyrbart. Kostar det så smakar det?
Nej, det som verkligen är något värt får vi fritt och för intet. För det är ju det där paradoxala med kärlek, att ju mer vi ger, desto mer har vi. Och det viktigaste för alla på julafton är då inte att vi spenderar. Utan att vi tillbringar.
Jag har nämligen, som några av er vet, svårt för direktöversättningen att spendera tid med varann. Med det ordet får vi genast intrycket att det blir lite dyrt att bara vara, att sitta ner tillsammans och bara vara. Tillbringa tid ihop.
Ordet tillbringa å andra sidan har ett helt annat värde. Vi bär fram något, vi bringar något till varandra. Som en tillbringare. Jag skulle inte ha något emot att vara en tillbringare i jul.
/Maia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar